Det var en lång rolig sommar då jag ägnade mycket tid åt projektet Vad gör dig glad som många av mina vänner var med och gjorde till ett fantastiskt rolig och lyckad utställning. Det var verkligen jättekul. Jag la ner mycket jobb men det var det värt och jag vill tacka alla som var med och alla som kom dit och kollade och köpte och hejade på. Sen åkte jag till Kanarieöarna och pustade ut i en vecka och nu är det dags igen. Slottsvernissage! Ulvsunda slott och utställningen som jag döpt till There is Thunder in our hearts.

Jag har de senaste åren inriktat mig på att arbeta med människor, och hur de förhåller sig till varandra i grupper och formationer. Jag har undersökt hur vi beter oss när vi känner varandra och när vi inte gör det, skillnaderna och likheterna, avstånden och närheten, i trånga utrymmen och mer spatiösa, i naturen och i staden. Ibland är vi väldigt nära varandra fast vi inte ens vet namnen på varandra, ibland så långt ifrån trots att vi växt upp tillsammans. Det här tänkandet och undersökningarna av grupper utvecklades sedan till grupper med tjejer och därifrån till bara tjejer. Vad det är att vara tjej.

Tjejer är ju nästan alltid utsatta för den så kallade manliga blicken, eller kvinnor i varje fall, och med den manliga blicken menar man då en sexuell objektifiering. Det är något man som tjej lär sig att förhålla sig till på olika sätt. Man måste. Man lär sig anpassa sig till den, man lär sig bli utsatt för den, man lär sig strunta i den om man vill det, vilket först kräver att man är medveten om att den finns.

Det jag frågade mig var slipper man den så kallade manliga blicken när man bara är tjejer? Eller finns den kanske med även tjejer emellan, eftersom det är den härskande blicken, som vi alla förhåller oss till? Den är normen för hur tjejer ska vara och se ut även när inga killar eller män är närvarande kanske? Vad gör den blicken i så fall med oss? Går det att komma förbi den? Är det möjligt att gå bortom den? Kan man ta bort den helt? Finns det ens en möjlighet? Vad händer i så fall? När sker det? Vill vi det? Hur känns det? Vilka är vi utan den? Vilka är vi med den? Utifrån denna frågeställning kom titeln There is thunder in our hearts.

Jag vill ställa frågor som förhoppningsvis leder till nya frågor, som leder till nya, som kanske inte ger svar men som förhoppningsvis hjälper oss att få syn på det rådande, finna tröst och hjälp och i bästa fall kanske hitta utvägar.

Jag har läst, samlat bilder i tidningar, fotograferat, träffat människor jag känner, observerat vad jag ser i stan, tagit fram det jag en gång läste på universitetet om genusvetenskap och dylikt, för att sedan sammanställa allt jag haft inom mig och i skissböcker till bilder som jag egentligen först efter de är klara förstått vad de egentligen handlar om. Titlarna är ofta viktiga för mig. De ska inte bara beskriva de ska väcka något, fråga något, ge en till dimension till bilden.

Vernissage 13-16 på lördag den 3: e oktober. Jag hoppas vi ses! Stor kram Lotta