Jag ser bara snöflingor. Hela himlen är full av dem. Med huvudet uppvänt mot himlen småspringer jag med kappan öppen på den stora gågatan.

Små, små, fluffiga snöfjun överallt.

Yrande omkring.

De faller och tumlar och rullar, som om det inte fanns något system dem emellan, som om de kom från precis alla håll.

När de når mitt hår eller ansikte smälter de till intet. Som en lätt beröring, som upplöses.

En tyngd i kontrast till det ymniga men lätta snöfallet, är min kappa som fladdrar bakom mig.

Jag måste springa. Är som buren av en extra energi. Som gör mig lätt. Och jag vill virvla, precis som flingorna. Mjuk och ren och dansande precis som dem. Är jag.

Jag syns, är självlysande. Känns det som. Fast samtidigt vet jag att jag inte alls syns på det sättet för de andra. Alla de som ilar i olika riktningar, fram och tillbaka, på gågatan, Även om jag har den röda, vida kappan som jag alltid hade då, med jätteluvan med broderade blommor på, som såg ut som om Cyrano de Bergerac skulle kunna haft den, så syns jag nog inte för de andra.  Trots att den fladdrar och jag springer så är det nog ingen som tycker det är mer ovanligt än att se en flicka springa. Är väl försenad någonstans, tänker kanske de?

Jag bryr mig inte alls om vad de tycker. Är helt isolerad från dem. Utom räckhåll.  De är bara ett myller av människor som är på väg någonstans en onsdag förmiddag i februari. Jag är i en bubbla mitt ibland dem. Helt upptagen av vad som händer inne i mig. De i myllret har inte en aning om det. De kan inte se det eller känna det.

Det är säkert lite kallt där jag springer. I snöfallet. Har bara en t-shirtklänning under kappan. Den svarta, snäva med lång kjol och långa ärmar. Snön yr in under kappan och rakt på hals och ansikte. Men jag känner ingen kyla. Ser bara snön. Som faller från alla håll. Virvlar. Söker sig in.  Landar. Upplöses. Som vore den nästan en del av mig.