Det är så otroligt roligt att hålla på med det här projektet jag har dragit i gång. Vad gör dig glad? Det strömmar in vykort varje dag och jag är så tacksam att folk vill vara med.

 Tror det kommer bli väldigt kul för alla att se sen i september vad andra har skrivit och så. Och vad jag har gjort utav det kanske.

Jag ska snart att börja jobba med alla svar men under tiden har jag målat lite grann på annat. Lite av varje. Som det fallit sig och känts bara liksom. Jag har också haft Öppet hus och det var jätteroligt. Det kom ganska många och ett gäng tavlor fick nya hem. Det är alltid roligt att ha lite folk i det rum där jag vanligtvis är rätt så mycket själv. I övermorgon tar jag familjen och åker till Lousiana för att kolla in min favoritkonstnär Peter Doig. Det är så spännande så jag nästan hoppar. Good weekend liksom. Känns lite som att sommaren börjar nu tycker jag. En lång, härlig och äventyrlig sommar.

Nya Lidköpings tidning 30 mars 2015

Laddade konstverk med ständigt aktuellt budskap

I Lidköpings konsthall visas lågmält intensivt måleri i höstliga färger. Det är föreställande bilder. Människor är den vanligaste motivdelen. De är målade i en figurativ, föreställande bildtradition. Det är personer i grupp i olika situationer. Ingen stor dramatik i relationerna, men ändå gör färgerna och formspelet dem återhållet laddade och dramatiska.
Kanske övertolkar jag några bakgrundsfaktorer när jag fördjupar mig i dem; att hon arbetar som scenograf och att hon är utbildad i Storbritannien.
En del bilder får i mina ögon lite av scenografiskisser över sig, ansiktslösa figurer utplacerade för att skapa en förväntan om att någonting ska börja. Men här är ögonblicken frysta.

Tanken om det brittiska får sin grund för mig i det faktum att bilderna ser så exotiska ut. Även om man ser många utställningar ser man sällan de här färgställningarna. De ser anakronistiska ut, som om de kom från 50-talet. Eller exotiska som vore de sprungna ur en måleritradition som inte fått fäste här. Och det gör dem förstås personliga.Utställningen heter Bortom den manliga blicken, en titel som förstås skapar förväntningar och styr tolkning och tillägnelse. Den manliga blicken ses i feminismen som en härskarteknik som skapar normer och krav för hur kvinnor ska se ut och agera för att passa genomsnittliga manliga uppfattningar och kvinnoideal.

Som Cornelis Vreeswijk så träffande beskrev fenomenet från sitt håll: ”Dock gav hon mig ett ideal mot vilket jag fick strida/Oh Gud vad jag fick lida/Oh Gud vad jag fick lida”. Så fungerar den manliga blicken. Av den blir kvinnorna stansade till objekt. Men alla som träffat en vet att det är subjekt de är och vill vara. Många flickor och kvinnor känner sig tvungna att anpassa sig. Den här processen kan ske både på ett medvetet och/eller ett omedvetet plan.
Det är en intressant teori och tankesätt.

Och utställningsrubriken skapar förväntningar att bilderna ska handla om det rubriken anger, alltså strategier att slippa den manliga blicken. Det kanske de gör, men det är svårt till omöjligt för mig att läsa ut av bilderna själva.
Kanske, tänker jag, sitter det i att kvinnorna i målningarna känns upptagna av egna aktiviteter och relationer med varandra. Det är inte pinuppifierade, utan avkopplade i sitt. Några bilder, budskap eller inte, är ruskigt bra. Jag tänker särskilt på en badhusbild. Eller en med en liten flicka som studerar en vuxen.

Teorierna och ambitionerna är tydligt skrivna i de papper som delas ut. Visst kan det skapa en koppling, men jag tycker nog ändå att bilden ska berätta litet mer själva än vad de gör, på sina egna villkor. Kanske beror det på att jag är präglad av en av de stora männen, Esaias Tegnér som sa: ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”. Men jag känner mig tveksam. Tänk om jag, fast jag försökt undvika det, ändå sett på och bedömt utställningens bilder med en manlig blick.

Bo Borg

Nu har jag kommit hem från Lidköping igen. Det var så himla himla kul att vara där! Jag känner mig lite som om jag flyger på små mål. Inte var det tristare att en recension kom in i tidningen idag och att recensenten som skrivit var väldigt positiv. ”Ruskigt bra” skrev han. Det är bara så roligt. Som om det äntligen händer. Som om allt slit äntligen ger lite utdelning. Fast jag måste säga att det är roligt slit så jag har absolut inget att klaga på.

Vi kom till Lidköping i onsdags. Tavlorna hade anlänt lite före oss och vi började genast packa upp.

Min man Fredrik är bra på att se vilka bilder som passar att sitta tillsammans och vi hjälptes åt att placera ut tavlorna så som vi trodde vi skulle ha dem.

Dagen efter började vi spika. Det var ett ganska mastigt jobb men det blev bra. Jag blev så nöjd som jag aldrig har varit förut och grät till och med lite till min egen stora förvåning för bilderna kom liksom till sin rätt på något sätt. Det kändes så stort. Så härligt. De hade gjort så fint de som jobbar där och de var så vänliga.

Jag kände och förstod att det här är det största som någonsin har hänt mig yrkesmässigt. Vi blev bjudna på lunch på tjusigt ställe och så kom det journalister och intervjuade mig. Det var roligt att få berätta om det jag gjort och få intresserade frågor från människor som ansträngde sig för att förstå, var nyfikna och ville veta mer.

Vi jobbade hela dagen  med hängningen och var ordentligt trötta på kvällen. Men härligt trötta. Det var helt enkelt en fantastisk dag för mig. Min bästa jobbdag någonsin.

På fredagen var journalisternas arbete i tidningen.

http://www.lidkopingsnytt.nu/…/bortom-den-manliga-blicken-…/

Det var lite kul att se. Och sedan kom kom en recensent och pratade med mig och tittade på utställningen. Det var också väldigt roligt och intressant. Lite pirrigt för inte visste jag vad han skulle tycka men samtidigt var jag verkligen nöjd med hur det hela såg ut så jag kände att jag verkligen gjort mitt bästa och inte kunde göra mer.

På lördagen var det så dags för vernissage. Min familj och vänner från Stockholm kom och ca 150 stycken till. Det var helt fantastiskt. Jag saknar ord för hela denna upplevelse men ingen kan väl säga något annat än att nöjdare tösabit finns inte. Jag vill tacka alla i Lidköpings konstförening och speciellt Kenneth Carlsson. Det var väldigt väldigt kul det här. Utställning hänger till den 25: e april!

 TACK!

http://www.lottawasterlidzmudatrzebiatowski.se/

Allt är nu klart till utställningen i Lidköping. Den största bilden är 180×120 cm och det här är den minsta. Bara 20×20 cm.

Den här veckan har jag gjort ramar och packeterat. Det är rätt krävande och jobbigt, tar en himla tid, så det är skönt när det är färdigt.

   Allt står nu inlindat i plast och nedpackat i väskor för att på måndag bli hämtade av en lastbil och köras till Lidköping. Bilderna åker före mig. Jag själv åker om 10 dagar.

Det är bara två veckor kvar till vernissaget nu! Det ska bli väldigt kul och komma dit och hänga och träffa folket där. Här är inbjudan! Du kommer väl?: )

 Det är lite tomt när allt är nerpackat och liksom klart. Direkt kommer tankarna på vad man ska göra nu. Jag fick två refuseringsbrev från förlag som jag skickat manus till denna veckan. Det är lite knäckade. Men också peppande. Jag måste göra bättre. Mer! Måste skriva något som är mer engagerande, inte minst för mig själv, känner jag. Jag är trött på den historien jag hållit på med. Jag ska skriva något annat. Mer från mig. Mer från hjärtat. Det ska bli kul!

Fick också ett nej från ett jobb jag sökt. Som dekormålare. Jag tyckte att det var en bra sammanblandning av de olika jobb jag har haft, som scenograf och konstnär, men jag hade nog fel. Och tror egentligen inte det är för mig. Det är mer hantverk liksom. Och det är inget jag gör eller är bra på. Ändå blev jag lite besviken. Ville att de åtminstone skulle ta in mig på intervju. Men så blev det inte. Och egentligen är det bra. Jag ska göra det här. Och frågan är vad som händer nu. Efter utställningen i Lidköping. Passade på att testa lite nya grejer, nya stilar, för att se åt vart det barkar. Vad jag vill göra nu? 

En bild från en utställning jag var med på i Cornwall kom tillbaka med posten denna veckan. Det var nästan ett år sedan jag sände iväg den dit. Roligt att se den igen.

Ha det gott i solen allihop! Nu är ta mig sjutton våren här!

Jag har städat ateljén i veckan, färgsorterat färgen, kollat vilka tuber som funkar och inte, skrivit klart en text jag skrivit på ganska länge och skickat iväg den dit den skulle, köpt nytt material och nya färger, penslar och lite sånt, tänkt och tänkt, sett film och läst. Kort sagt jag har förberett mig. Städat ur och skaffat nytt. Laddat. Och inte minst färgat håret brunt. Tror jag är färdig att sätt i gång ordentligt nu.

”There is thunder in our hearts” blir arbetsnamnet för utställningen som kommer.

Sålde ett par tavlor också i veckan och det gjorde mig peppad. Är alltid kul när bilderna får nya hem och liv jag inte känner till. Och jag har också fixat lite nya tryck som kommer att vara med på utställningen, samt sådant som funnits som beställning.

Det är inte helt lätt att starta om när man har haft utställning. Det är en så stor urladdning och uppladdning, förväntan och lättnad på samma gång. Det kan vara svårt att veta vad man ska göra sen, var man ska börja. Svårt att veta vad man ska göra och varför man håller på. Måste liksom leta upp det igen. Men jag gör det. Och jag börjar hitta. Letar bland mina förebilder och föregångare. Som den här kvinnan Jean Cooke, som är månades konstnär på Royal Academy i London. Skulle varit fantastiskt att åka och se det! Skulle man kanske kunna göra men inte precis just nu. Men jag inspireras av henne ändå, och hennes ord:

• Sometimes I paint self-portraits to show off, sometimes to hide away in solitude, sometimes to say ‘Here I am’, sometimes to say ‘I want to be alone’. But always there is a searching for the unknown, the previously unperceived.

  Jean Cooke RA

  Bra tycker jag och jag känner igen mig även om jag inte målar självporträtt. Jag har målat lite och även om jag försöker ändra och göra något nytt, man vill liksom det, så tycker jag att det blir lite likt det jag gjort tidiagre. Vi får se vart det barkar hän. Får som alltid se vad som händer. Is i magen, som min bror säger. Man måste ha is i magen.