Resan ner till Malmö och Köpenhamn var allt som jag drömt om. Helt fantastiskt. För det första är Malmö en väldigt fin liksom levande stad. Och sen Louisiana så otroligt fint. Både Hockney och John Wall som var där nu också var fantastiska men det som stod ut mest och anledningen till att jag åkte var Peter Doig. Jag grät. Det har aldrig hänt mig. Stort var det. Större än jag trott. Och på hemvägen fick jag en känsla av att jag är på rätt väg, jag vill det här så mycket, om jag någon gång kan få någon att gråta på det sättet Peter Doig fick mig så är mitt mål nått. Han är en riktig förebild för mig denna man. Alltså verkligen. Och jag funderade på det här med att jag inte alls tycker det känns konstigt att ha en man som förebild. Jag känner inte att det måste vara en kvinna som går före och visar vägen. Jag blir lika inspirerad av en man. Kanske är det inte konstigt? Det talas ju dock väldigt mycket om vikten av kvinnliga förebilder och jag menar bara då att för mig spelar det nog egentligen ingen roll. Om det är en man eller kvinna. Jag får bara känslan av att det är möjligt. Det går att göra storartade grejer. Med måleri. Och jag vill fortsätta att försöka verka åt det hållet.

Jag har börjat lite med att göra bilder till alla de fantastiska svar som än så länge kommit in till mitt projekt Vad gör dig glad? Jag har fått in cirka hälften av svaren nu. Jag tänker inte avslöja än vad som hör ihop med vad men här är lite av det jag gjort i veckan. Det är ett himla himla kul projekt.

Trots det kände jag mig liksom rätt ensam min ateljé här i veckan. Livfullheten och alla intryck från vår lilla resa gjorde mig inte bara upprymd utan också lite tom när jag väl var hemma igen. Ibland är livet som konstnär ganska ensamt. Och friheten i att ingen liksom frågar om man ska komma eller inte, frågar vad man håller på med och så känns det ibland lite ödslig. Då gäller det att hämta ny kraft. Vila lite och tänka efter vad alternativet är. Om det finns ett alternativ? Och svaret blir varje gång jag funderar på det, det händer då och då, att nej det fins inga alternativ. Inte just nu i allafall. Jag vill göra det här. Jag önskar ibland bara att jag hade ett större nätverk av folk som höll på med liknande grejer tror jag. Av folk som valt ett liknande liv. Jag får ibland för mig att det finns på andra ställen än i Stockholm. Kanske för att jag har funnit det på andra platser tidigare. I skåne. Och i Cornwall. Men nu är jag här. Och det är bra här med. Det är bara att köra på. Så får man se vad som händer!