I måndags kom en stor lastbil och hämtade alla tavlor. Det kändes fantastiskt. Så skönt att slippa köra allt själv som jag alltid gjort tidigare och lite proffsigt också. Eller mycket. Jag vet inte om jag någonsin känt mig så riktigkonstnäraktig förut. Det var inte dumt. 

Det blev väldigt tomt i ateljén efteråt. Allt är borta. Bara några få ramar står kvar längs väggarna. Det är också skönt. Det är en slags lättnad, en vetskap om att något nytt ska börja. Men jag väntar lite med det. Jag tänker använda de här dagarna innan jag själv åker ner till Lidköping nästa onsdag, till att varva ner, träna, läsa och hämta inspiration. Så det har jag gjort. Jag lånade massa böcker på biblioteket om genus. Läste och läste och blev både upplivad och besviken. Det känns som om jag letar efter något och en vän visade mig ett citat av Louise Bourgeois som just nu är på Moderna museet om att hon kämpat hela sitt liv för att få kvinnan att vara aktivt subjekt och inte passivt objekt. Det var precis vad jag behövde höra och jag tog mig raskt till museet och tittade på utställningen. Fantastisk på sitt sätt men egentligen inte helt min kopp te. Men jag gillade hur de hängt allt och jag älskade boken jag köpte. Gillar henne. Men mest för att hon höll på så länge på något sätt. Inte riktigt det hon gjorde.

Jag har också sprungit varje dag, och yogat varje dag, för att försöka stärka mig och jag har skrivit ansökan om stipendium till Konstnärsnämnden, läst massor av tidningar och tecknat lite grann. Jag tror att jag är redo nu. Nästa vecka smäller det!

Välkommen til Lidköping allihop!