Den här veckan har jag plockat ner utställningen Tribute från Folkbaren och arbetat med sammanställningen av utställningen i Lund, som går av stapeln om cirka tre veckor. Det är alltid lite sorgligt att ta ner en utställning, lite tråkigt att två av bilderna dessutom hade gått sönder där de hängt, men kul att få leverera och träffa de som har köpt. Att åka till Lund och planera för det, är jättekul. Alla ni som hjälpte mig med att svara på frågan om vad frihet är ska ha stort tack och nu ska ni få ut och resa. Det är kul att ha lite mycket att göra tycker jag och en del av mig hoppas att det ska fortsätta så hela året.

Snart kommer jag sätta i gång med att arbeta med mina tjejbilder igen. Jag klipper ut bilder jag gillar ur tidningar och samlar på hög och sätter upp i min ateljé och sen plockar jag inspiration från dem och sätter ihop till nya figurer och bilder.

En annan sak jag får inspiration från är möten med folk jag träffar eller ibland bara ser på gatan. Här i Hökarängen där jag har min ateljé finns det många människor att inspireras från. Det är så många som har en liksom helt egen stil, det gillar jag. Man blir nyfiken på dem, undrar vilka de är och vad de tycker om, vad de varit med om? Det är bästa är när man får chans att lära sig något om andra människor och man  får chansen att försöka förstå sig på andra människors perspektiv på saker. Till exempel träffade jag häromdagen en irakisk man som varit i Sverige i 15 år. Han kände sig inte hemma här än, sa han. Och inte kommer det bli bättre nu, fortsatte han uppgivet.  Han berättade att han trodde att hela världen kommer delas upp i tre delar som aldrig kommer mötas. Dysterheten i hans ord gjorde mig mycket ledsen. Det var så satans dark. Men han har erfarenheter jag inte har. Han ser det så. Jag ville så gärna bevisa motsatsen för honom. Jag vill att vi alla får den här mannen att få en annan framtidsvision. Men jag sa inget. Visste inte vad jag skulle säga. Han log med hela ansiktet när jag sa att jag gillade den musik han spelade. Inte irakisk, arabisk, sa han. Jaha tänkte jag, det spelar ingen roll, den är vacker hur som helst. Varför måste allt ha ett ursprung? Ett namn. Det är vackert med musik och leenden, vart de än kommer ifrån. Jag vill att den här mannen alltid ska le så där.

Jag önskar jag kunde måla sådana upplevelser och förmedla något sådant i mina bilder men det är svårt. Jag tror dock att jag genom att ta in olika människors berättelser och försöka förstå hur människor har  så förmedlas det i bilderna jag gör förhoppningsvis. Rent politiska bilder eller strikt berättande har svårt att fungera dock, är min erfarenhet. Det får smyga sig in på annat sätt.

Jag önskar jag kunde måla om hela världen så att den inte såg ut som den gör just nu. Det har blivit svårt att andas sedan Trump kom till makten, sa min vän. Och det har det. Så kan vi inte ha det. Det är så overkligt och på något sätt ovärdigt. Ovärdigt mot allt som är bra och ljuvligt, kärleksfullt och kul. Jag vill ha en annan värld. Och jag vill ha den nu!