Nya Lidköpings tidning 30 mars 2015

Laddade konstverk med ständigt aktuellt budskap

I Lidköpings konsthall visas lågmält intensivt måleri i höstliga färger. Det är föreställande bilder. Människor är den vanligaste motivdelen. De är målade i en figurativ, föreställande bildtradition. Det är personer i grupp i olika situationer. Ingen stor dramatik i relationerna, men ändå gör färgerna och formspelet dem återhållet laddade och dramatiska.
Kanske övertolkar jag några bakgrundsfaktorer när jag fördjupar mig i dem; att hon arbetar som scenograf och att hon är utbildad i Storbritannien.
En del bilder får i mina ögon lite av scenografiskisser över sig, ansiktslösa figurer utplacerade för att skapa en förväntan om att någonting ska börja. Men här är ögonblicken frysta.

Tanken om det brittiska får sin grund för mig i det faktum att bilderna ser så exotiska ut. Även om man ser många utställningar ser man sällan de här färgställningarna. De ser anakronistiska ut, som om de kom från 50-talet. Eller exotiska som vore de sprungna ur en måleritradition som inte fått fäste här. Och det gör dem förstås personliga.Utställningen heter Bortom den manliga blicken, en titel som förstås skapar förväntningar och styr tolkning och tillägnelse. Den manliga blicken ses i feminismen som en härskarteknik som skapar normer och krav för hur kvinnor ska se ut och agera för att passa genomsnittliga manliga uppfattningar och kvinnoideal.

Som Cornelis Vreeswijk så träffande beskrev fenomenet från sitt håll: ”Dock gav hon mig ett ideal mot vilket jag fick strida/Oh Gud vad jag fick lida/Oh Gud vad jag fick lida”. Så fungerar den manliga blicken. Av den blir kvinnorna stansade till objekt. Men alla som träffat en vet att det är subjekt de är och vill vara. Många flickor och kvinnor känner sig tvungna att anpassa sig. Den här processen kan ske både på ett medvetet och/eller ett omedvetet plan.
Det är en intressant teori och tankesätt.

Och utställningsrubriken skapar förväntningar att bilderna ska handla om det rubriken anger, alltså strategier att slippa den manliga blicken. Det kanske de gör, men det är svårt till omöjligt för mig att läsa ut av bilderna själva.
Kanske, tänker jag, sitter det i att kvinnorna i målningarna känns upptagna av egna aktiviteter och relationer med varandra. Det är inte pinuppifierade, utan avkopplade i sitt. Några bilder, budskap eller inte, är ruskigt bra. Jag tänker särskilt på en badhusbild. Eller en med en liten flicka som studerar en vuxen.

Teorierna och ambitionerna är tydligt skrivna i de papper som delas ut. Visst kan det skapa en koppling, men jag tycker nog ändå att bilden ska berätta litet mer själva än vad de gör, på sina egna villkor. Kanske beror det på att jag är präglad av en av de stora männen, Esaias Tegnér som sa: ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”. Men jag känner mig tveksam. Tänk om jag, fast jag försökt undvika det, ändå sett på och bedömt utställningens bilder med en manlig blick.

Bo Borg