Det var en lång rolig sommar då jag ägnade mycket tid åt projektet Vad gör dig glad som många av mina vänner var med och gjorde till ett fantastiskt rolig och lyckad utställning. Det var verkligen jättekul. Jag la ner mycket jobb men det var det värt och jag vill tacka alla som var med och alla som kom dit och kollade och köpte och hejade på. Sen åkte jag till Kanarieöarna och pustade ut i en vecka och nu är det dags igen. Slottsvernissage! Ulvsunda slott och utställningen som jag döpt till There is Thunder in our hearts.

Jag har de senaste åren inriktat mig på att arbeta med människor, och hur de förhåller sig till varandra i grupper och formationer. Jag har undersökt hur vi beter oss när vi känner varandra och när vi inte gör det, skillnaderna och likheterna, avstånden och närheten, i trånga utrymmen och mer spatiösa, i naturen och i staden. Ibland är vi väldigt nära varandra fast vi inte ens vet namnen på varandra, ibland så långt ifrån trots att vi växt upp tillsammans. Det här tänkandet och undersökningarna av grupper utvecklades sedan till grupper med tjejer och därifrån till bara tjejer. Vad det är att vara tjej.

Tjejer är ju nästan alltid utsatta för den så kallade manliga blicken, eller kvinnor i varje fall, och med den manliga blicken menar man då en sexuell objektifiering. Det är något man som tjej lär sig att förhålla sig till på olika sätt. Man måste. Man lär sig anpassa sig till den, man lär sig bli utsatt för den, man lär sig strunta i den om man vill det, vilket först kräver att man är medveten om att den finns.

Det jag frågade mig var slipper man den så kallade manliga blicken när man bara är tjejer? Eller finns den kanske med även tjejer emellan, eftersom det är den härskande blicken, som vi alla förhåller oss till? Den är normen för hur tjejer ska vara och se ut även när inga killar eller män är närvarande kanske? Vad gör den blicken i så fall med oss? Går det att komma förbi den? Är det möjligt att gå bortom den? Kan man ta bort den helt? Finns det ens en möjlighet? Vad händer i så fall? När sker det? Vill vi det? Hur känns det? Vilka är vi utan den? Vilka är vi med den? Utifrån denna frågeställning kom titeln There is thunder in our hearts.

Jag vill ställa frågor som förhoppningsvis leder till nya frågor, som leder till nya, som kanske inte ger svar men som förhoppningsvis hjälper oss att få syn på det rådande, finna tröst och hjälp och i bästa fall kanske hitta utvägar.

Jag har läst, samlat bilder i tidningar, fotograferat, träffat människor jag känner, observerat vad jag ser i stan, tagit fram det jag en gång läste på universitetet om genusvetenskap och dylikt, för att sedan sammanställa allt jag haft inom mig och i skissböcker till bilder som jag egentligen först efter de är klara förstått vad de egentligen handlar om. Titlarna är ofta viktiga för mig. De ska inte bara beskriva de ska väcka något, fråga något, ge en till dimension till bilden.

Vernissage 13-16 på lördag den 3: e oktober. Jag hoppas vi ses! Stor kram Lotta  

 

Medan mina bilder nu hänger på Story hotel på Riddargatan i Stockholm, eller ja fem av dem, och även finns på nätet på deras sida så fortsätter jag att jobba hårt med mitt projekt Vad gör dig glad. Jag har nu gjort ca 10 bilder och har 179 saker uppskrivna som folk blir glada av. Här är en av dem: ”Doften i Tunnelbanan i Stockholm”                        

Nu finns fem av mina bilder på Stroy hotel vid Stureplan i Stockholm. Det blev riktigt bra. 

http://storyhotels.hoteletail.com/art/artists/daniel-jouseff-17

Resan ner till Malmö och Köpenhamn var allt som jag drömt om. Helt fantastiskt. För det första är Malmö en väldigt fin liksom levande stad. Och sen Louisiana så otroligt fint. Både Hockney och John Wall som var där nu också var fantastiska men det som stod ut mest och anledningen till att jag åkte var Peter Doig. Jag grät. Det har aldrig hänt mig. Stort var det. Större än jag trott. Och på hemvägen fick jag en känsla av att jag är på rätt väg, jag vill det här så mycket, om jag någon gång kan få någon att gråta på det sättet Peter Doig fick mig så är mitt mål nått. Han är en riktig förebild för mig denna man. Alltså verkligen. Och jag funderade på det här med att jag inte alls tycker det känns konstigt att ha en man som förebild. Jag känner inte att det måste vara en kvinna som går före och visar vägen. Jag blir lika inspirerad av en man. Kanske är det inte konstigt? Det talas ju dock väldigt mycket om vikten av kvinnliga förebilder och jag menar bara då att för mig spelar det nog egentligen ingen roll. Om det är en man eller kvinna. Jag får bara känslan av att det är möjligt. Det går att göra storartade grejer. Med måleri. Och jag vill fortsätta att försöka verka åt det hållet.

Jag har börjat lite med att göra bilder till alla de fantastiska svar som än så länge kommit in till mitt projekt Vad gör dig glad? Jag har fått in cirka hälften av svaren nu. Jag tänker inte avslöja än vad som hör ihop med vad men här är lite av det jag gjort i veckan. Det är ett himla himla kul projekt.

Trots det kände jag mig liksom rätt ensam min ateljé här i veckan. Livfullheten och alla intryck från vår lilla resa gjorde mig inte bara upprymd utan också lite tom när jag väl var hemma igen. Ibland är livet som konstnär ganska ensamt. Och friheten i att ingen liksom frågar om man ska komma eller inte, frågar vad man håller på med och så känns det ibland lite ödslig. Då gäller det att hämta ny kraft. Vila lite och tänka efter vad alternativet är. Om det finns ett alternativ? Och svaret blir varje gång jag funderar på det, det händer då och då, att nej det fins inga alternativ. Inte just nu i allafall. Jag vill göra det här. Jag önskar ibland bara att jag hade ett större nätverk av folk som höll på med liknande grejer tror jag. Av folk som valt ett liknande liv. Jag får ibland för mig att det finns på andra ställen än i Stockholm. Kanske för att jag har funnit det på andra platser tidigare. I skåne. Och i Cornwall. Men nu är jag här. Och det är bra här med. Det är bara att köra på. Så får man se vad som händer!    

Nu har jag tagit ner utställningen i Lidköping och kört hem det som var kvar till Stockholm och ateljén igen. 900 personer hade varit och tittat på utställningen och jag sålde en del till på sluttampen och det fanns alla anledning att fira i lördags så vi öppnade en flaska mousserande som vi hade med oss. Det var en fantastisk utställning och en fantastiskt erfarenhet för mig! Är så glad för hela den här upplevelsen. Tack Lidköping!

Det nästa som kommer nu är att jag kommer att ha ÖPPET HUS i min ateljé nästa helg.  Som vanligt vid den här tiden varje år är det nu dags igen. Alla är välkomna! Adressen är Cigarrvägen 14 i Hökarängen, ovanför galleri C.

 

Det är nu bara två dagar kvar på utställningen i Lidköpings konsthall. Imorgon åker jag ner mot Västergötland för att ta ner den på lördag.

Jag har nu satt i gång ett nytt projekt som kommer att gå av stapel fram emot hösten. Det känns jättekul och ska bli enormt roligt att sätta tänderna i . Vad gör dig glad heter det? Det går ut på att jag har skickat ut den här texten till alla mina vänner på facebook:

Min mamma gav mig 500 kr och en lapp där det stod att jag skulle köpa något som gör mig glad för ett par veckor sedan. Snällt va! Jag blev jätteglad. Easy peasy, tänkte jag. Bara att direkt springa i väg och… ja vadå? Vad är det som gör mig glad egentligen? Riktigt sådär alldeles extra superglad? Vad ska vad ska jag använda pengarna till? Behöver jag pengarna för att bli glad? Och vad av alla saker man kan göra med de pengarna blir jag gladast av?

Jag började tänka på om andra vet vad de blir glada av? Ibland när man ser sig omkring på stan eller i mataffären kan det ibland se ut som om folk inte vet det. Kanske har någon glömt? Eller vet kanske alla det? Innerst inne? Vet du?

Jag har ännu inte använt pengarna. Men snart har jag nog bestämt mig. Under tiden tänkte jag fråga dig om du ville hjälpa mig och också var med på en utställning jag ska göra.

Jag skulle kort sagt vilja veta om du vet vad du skulle bli glad av att göra? Vad gör dig glad?

Om du joinar det här eventet så kommer jag skicka ett brev till dig med ett frankerat kort i som du kan skicka tillbaka till mig och svara anonymt. Jag kommer sedan använda alla svaren i en utställning som kommer att gå av stapeln i slutet av sommaren eller början av hösten. Varje svar kommer att få en bild kopplad till sig.

Hoppas du vill vara med! Joina eventet!

Mvh Lotta

Det är jättemånga som har svarat redan och det känns jättekul. Det kommer bli fantastiskt att få göra detta tror jag. Glad att jag kom på idén.

Under tiden nu har jag målat lite vattenfärg och så. Får se vad det leder till men det är rätt roligt faktiskt. Gillar hur färgen så lätt ändras och hur färgfälten flyter in i varandra.