Jag har varit och handlat trä, och jag har satt på lister, eller jag håller på att göra det. Det tar lite tid. Och det är bra. Jag är ivrig i egentligen. I fingrarna. Vill sätta i gång. Börjar veta vad jag vill göra men är ännu inte helt klar. Har tänkt mycket, tittat på bilder och skaffat mig olika typer av inspiration. Och som sagt jag är egentligen ivrig, men det är bra att det tar tid för jag behöver veta mer exakt. När jag väl börjar kan det gå ganska fort. Jag har börjat lite. Provat. Men jag känner att det är okej att det tar sin tid nu. Det ska ta tid. Jag ska ägna mig åt lite annat. Ska se mig om, träffa folk, hänga med mina barn och göra det som känns rätt för dagen. Det är mitt saliga privilegium med det här jobbet. Något som jag ibland haft svårt att njuta av. Har känt att jag måste prestera mer varje dag, Herr ”skaffa dig ett riktigt jobb” brukade knacka på dörren och förstöra njutningen. Men nu vet jag bättre. Jag vet att detta hör till. Det är detta som är processen. Och jag är så glad att mitt liv kan få vara så här. Att jag har tid till det jag vill göra. Det var kanske det som var meningen då en gång i tiden när jag valde den här inriktningen. För jag kan säga att så som jag känner just nu angående det här har jag aldrig gjort. Jag liksom njuter fullt ut. Tycker mitt liv är toppen. Tycker att jag är där jag vill vara. Jag måste kämpa vidare, jobba jobba för att få visa allt jag tänker, för att få uttrycka det jag vill, väcka de frågor jag vill, men det är något härligt att se fram emot, och nu äntligen kan jag liksom falla tillbaka och njuta lite mer av allting. Jag vet att idéerna kommer när jag är som mest avslappnad. När jag gör något helt annat. När man tror att man inte har några idéer så dyker de plötligt bara upp. Jag vet att allting måste få ta sin tid och har sin tid. Det är skönt.

 

Och en superrolig sak denna veckan, Upplands Väsby konsthalls jury bestämde sig för att mina bilder skulle få vara med på deras utställning! Härligt! Det är triptyken nedan som kommer att vara med. Vernissage på lördag 12-16!

Idag fyller min yngsta fem år och jag ägnar dagen åt henne. Ljuvliga höst! Jag älskar dig just nu!

The right people will find you at the right point and love you for who you are.

Ganska ovanligt att det blir så men nu råkade det bli så i alla fall att det blev två utställningar på en månad, men de är ganska olika, eller helt olika, både till utforming och innehåll så det fungerade bra. Här är de!

 

https://www.facebook.com/media/set/?set=a.881736508570152.1073741844.106060339471110&type=3

 

 

https://www.facebook.com/media/set/?set=a.761575403919597.1073741839.106060339471110&type=3

 

 

Det var en lång rolig sommar då jag ägnade mycket tid åt projektet Vad gör dig glad som många av mina vänner var med och gjorde till ett fantastiskt rolig och lyckad utställning. Det var verkligen jättekul. Jag la ner mycket jobb men det var det värt och jag vill tacka alla som var med och alla som kom dit och kollade och köpte och hejade på. Sen åkte jag till Kanarieöarna och pustade ut i en vecka och nu är det dags igen. Slottsvernissage! Ulvsunda slott och utställningen som jag döpt till There is Thunder in our hearts.

Jag har de senaste åren inriktat mig på att arbeta med människor, och hur de förhåller sig till varandra i grupper och formationer. Jag har undersökt hur vi beter oss när vi känner varandra och när vi inte gör det, skillnaderna och likheterna, avstånden och närheten, i trånga utrymmen och mer spatiösa, i naturen och i staden. Ibland är vi väldigt nära varandra fast vi inte ens vet namnen på varandra, ibland så långt ifrån trots att vi växt upp tillsammans. Det här tänkandet och undersökningarna av grupper utvecklades sedan till grupper med tjejer och därifrån till bara tjejer. Vad det är att vara tjej.

Tjejer är ju nästan alltid utsatta för den så kallade manliga blicken, eller kvinnor i varje fall, och med den manliga blicken menar man då en sexuell objektifiering. Det är något man som tjej lär sig att förhålla sig till på olika sätt. Man måste. Man lär sig anpassa sig till den, man lär sig bli utsatt för den, man lär sig strunta i den om man vill det, vilket först kräver att man är medveten om att den finns.

Det jag frågade mig var slipper man den så kallade manliga blicken när man bara är tjejer? Eller finns den kanske med även tjejer emellan, eftersom det är den härskande blicken, som vi alla förhåller oss till? Den är normen för hur tjejer ska vara och se ut även när inga killar eller män är närvarande kanske? Vad gör den blicken i så fall med oss? Går det att komma förbi den? Är det möjligt att gå bortom den? Kan man ta bort den helt? Finns det ens en möjlighet? Vad händer i så fall? När sker det? Vill vi det? Hur känns det? Vilka är vi utan den? Vilka är vi med den? Utifrån denna frågeställning kom titeln There is thunder in our hearts.

Jag vill ställa frågor som förhoppningsvis leder till nya frågor, som leder till nya, som kanske inte ger svar men som förhoppningsvis hjälper oss att få syn på det rådande, finna tröst och hjälp och i bästa fall kanske hitta utvägar.

Jag har läst, samlat bilder i tidningar, fotograferat, träffat människor jag känner, observerat vad jag ser i stan, tagit fram det jag en gång läste på universitetet om genusvetenskap och dylikt, för att sedan sammanställa allt jag haft inom mig och i skissböcker till bilder som jag egentligen först efter de är klara förstått vad de egentligen handlar om. Titlarna är ofta viktiga för mig. De ska inte bara beskriva de ska väcka något, fråga något, ge en till dimension till bilden.

Vernissage 13-16 på lördag den 3: e oktober. Jag hoppas vi ses! Stor kram Lotta  

 

Medan mina bilder nu hänger på Story hotel på Riddargatan i Stockholm, eller ja fem av dem, och även finns på nätet på deras sida så fortsätter jag att jobba hårt med mitt projekt Vad gör dig glad. Jag har nu gjort ca 10 bilder och har 179 saker uppskrivna som folk blir glada av. Här är en av dem: ”Doften i Tunnelbanan i Stockholm”                        

Nu finns fem av mina bilder på Stroy hotel vid Stureplan i Stockholm. Det blev riktigt bra. 

http://storyhotels.hoteletail.com/art/artists/daniel-jouseff-17

Resan ner till Malmö och Köpenhamn var allt som jag drömt om. Helt fantastiskt. För det första är Malmö en väldigt fin liksom levande stad. Och sen Louisiana så otroligt fint. Både Hockney och John Wall som var där nu också var fantastiska men det som stod ut mest och anledningen till att jag åkte var Peter Doig. Jag grät. Det har aldrig hänt mig. Stort var det. Större än jag trott. Och på hemvägen fick jag en känsla av att jag är på rätt väg, jag vill det här så mycket, om jag någon gång kan få någon att gråta på det sättet Peter Doig fick mig så är mitt mål nått. Han är en riktig förebild för mig denna man. Alltså verkligen. Och jag funderade på det här med att jag inte alls tycker det känns konstigt att ha en man som förebild. Jag känner inte att det måste vara en kvinna som går före och visar vägen. Jag blir lika inspirerad av en man. Kanske är det inte konstigt? Det talas ju dock väldigt mycket om vikten av kvinnliga förebilder och jag menar bara då att för mig spelar det nog egentligen ingen roll. Om det är en man eller kvinna. Jag får bara känslan av att det är möjligt. Det går att göra storartade grejer. Med måleri. Och jag vill fortsätta att försöka verka åt det hållet.

Jag har börjat lite med att göra bilder till alla de fantastiska svar som än så länge kommit in till mitt projekt Vad gör dig glad? Jag har fått in cirka hälften av svaren nu. Jag tänker inte avslöja än vad som hör ihop med vad men här är lite av det jag gjort i veckan. Det är ett himla himla kul projekt.

Trots det kände jag mig liksom rätt ensam min ateljé här i veckan. Livfullheten och alla intryck från vår lilla resa gjorde mig inte bara upprymd utan också lite tom när jag väl var hemma igen. Ibland är livet som konstnär ganska ensamt. Och friheten i att ingen liksom frågar om man ska komma eller inte, frågar vad man håller på med och så känns det ibland lite ödslig. Då gäller det att hämta ny kraft. Vila lite och tänka efter vad alternativet är. Om det finns ett alternativ? Och svaret blir varje gång jag funderar på det, det händer då och då, att nej det fins inga alternativ. Inte just nu i allafall. Jag vill göra det här. Jag önskar ibland bara att jag hade ett större nätverk av folk som höll på med liknande grejer tror jag. Av folk som valt ett liknande liv. Jag får ibland för mig att det finns på andra ställen än i Stockholm. Kanske för att jag har funnit det på andra platser tidigare. I skåne. Och i Cornwall. Men nu är jag här. Och det är bra här med. Det är bara att köra på. Så får man se vad som händer!