Hej där mina vänner! Jag vill tacka er alla som stöttat mig och hejat på mig detta året. Jag har tamigtusan haft mitt allra bästa år någonsin! Helt sjukt egentligen men jag har inte bara gone transatlantic och exporterat en bild till USA efter en utställning på Story hotell, jag har också fått ha en egen utställning på konsthall, fått min första recension i en tidning, varit i både Lidköping och Lund, haft ett av mina roligaste projekt någonsin med Vad gör dig glad-projektet som jag har er att tacka allt för, samt ställt ut på fina Ulvsunda Slott igen och varit med på jurybedömd konstsalong i Väsby konsthall. Det är alltihop mer än jag någonsin trott och jag önskar att nästa år bjuder på lika många överraskningar. Både för mig och er! Sista helgen i januari är det utställning igen! Jihoo! Vi ses då! Stort tack för i år och God Jul och Gott nytt år!

Idag är det vernissage på Konstnärshusets medlemsutställning, på Smålandsgatan 7 för den som har vägarna förbi. Jag har lämnat in en tavla där i veckan och hoppas den ska vara med, den var inte helt torr nämligen när jag lämnade in den, jättekonstigt för jag målade den för flera veckor sedan, men ibland är oljemåleriet lurigt, hur som helst, det tyckte inte curatorn om så vi får se om den är med eller inte. Hoppas.

I övrigt har det varit en händelserik vecka. Jag har för det första avslutat en målning jag har hållit på med en tid som är till en speciell person.

Jag har också provat en helt ny grej som jag kom på att jag ville prova. Jag har testat att måla på balsaträ. Det funkade över förväntan och var verkligen jättekul.

Jag har också lärt upp mig på ett nytt fotoredigerigsprogram, Gimp, eftersom mitt photoshop inte ville fungera sedan jag uppdaterat min dator ett par snäpp. Och ett par skisser jag haft i min skissbok fick nu komma till tryck. Arbetet med min utställning i slutet av januari är därmed på god väg.

Diskussionerna med min partner i Barcelona har varit intensiva och vi närmar oss ett koncept och en samarbetsstrategi. Det verkar som om nästa år blir roligt!

Jag har ett par olika projekt på gång just nu men fokuserar allra mest på det här med kvinnorna. Det är härligt  att kunna arbeta koncentrerat i ateljén. Men det har varit ganska svårt också. Frustrerande. Jag blir liksom lite arg. På hela alltihopa. Och undrar såklart varför jag håller på med det här då. Det är som om jag måste testa och revidera hela tiden, ta bort allt, riskera att det går åt skogen och det gör det ofta, så många bra målningar som blivit övermålade, för att jag var tvungen att ändra, så blev det liksom värre, och så måste jag rädda det igen och jag kan inte släppa det förrän det är bra. Det är stressande. Lite galet på något sätt. Jag blir inspirerad av andra målare och käpphästar jag har, tänker och funderar på det, testar och provar och gör om och är till slut tillbaka till det som var från början. Fast ändå ändrat. Lite mer klart. Eller det är klart helt enkelt.

Jag har kommit en bit nu. Det känns bra. Jag kallar projektet Beyond.

Sen har jag två andra saker på gång också med det låter jag vara lite hemligt än så länge. En rolig sak hände i veckan också- ett samarbete med en engelsk tjej som möjligen kan innebära Barcelona, London och här. Vi får se?!

Jag har tagit ner tavlorna från Ulvunda slott och leverarat dem till köpare. Utställningen på konsthallen i Väsby Konsthall är också slut och de sålda tavlorna levererade. Det är både lite skönt och lite sorgligt när en utställning är slut.

Jag fick inte vara med på Vårutställningen på Liljevalchs. Visst blir jag lite ledsen av det men inte så att jag gråter. Klart att det hade varit kul att vara med men man vet aldrig vad det är de vill ha. Jag har varit med en gång och det var när juryn var en som jag grymt mycket respekterar och det är jag väldigt glad för.

Jag har funderat mycket på den senaste tiden vad olika människor tycker är konst och inte. Det någon tycker är konst kanske jag inte alls tycker är det och vice versa. Det är bara så. Det är grymt frustrerande i bland. Och man måste hitta ställen där man själv passar in och trivs. Det tror jag att jag har. Och jag forsätter leta.

Ha det gott!

 

 

 

Okej vad handlar det här jag håller på med nu om undrar du kanske? Jo, det handlar om kvinnokroppen. När den är bortom den manliga blicken. När den bara är. Helt vacker, funktionell och bara bra, när hon som bor i kroppen inte tänker på den, när vi bara är, i alla olika former som finns, med ränder och bristningar, bulliga magar och lår, sneda eller raka ben och ryggar, sådär som folk ser ut, det tycker jag är vackert och det är det jag vill försöka göra nu. Skönheten i kvinnor bortom den manliga blicken om du fattar vad jag menar. Det vackra i någon som är nöjd och mår bra i sin kropp. Precis sådan den är. Jag har precis bara börjat men vi får se vart det leder. Så nu vet du! 😀

Jag har varit och handlat trä, och jag har satt på lister, eller jag håller på att göra det. Det tar lite tid. Och det är bra. Jag är ivrig i egentligen. I fingrarna. Vill sätta i gång. Börjar veta vad jag vill göra men är ännu inte helt klar. Har tänkt mycket, tittat på bilder och skaffat mig olika typer av inspiration. Och som sagt jag är egentligen ivrig, men det är bra att det tar tid för jag behöver veta mer exakt. När jag väl börjar kan det gå ganska fort. Jag har börjat lite. Provat. Men jag känner att det är okej att det tar sin tid nu. Det ska ta tid. Jag ska ägna mig åt lite annat. Ska se mig om, träffa folk, hänga med mina barn och göra det som känns rätt för dagen. Det är mitt saliga privilegium med det här jobbet. Något som jag ibland haft svårt att njuta av. Har känt att jag måste prestera mer varje dag, Herr ”skaffa dig ett riktigt jobb” brukade knacka på dörren och förstöra njutningen. Men nu vet jag bättre. Jag vet att detta hör till. Det är detta som är processen. Och jag är så glad att mitt liv kan få vara så här. Att jag har tid till det jag vill göra. Det var kanske det som var meningen då en gång i tiden när jag valde den här inriktningen. För jag kan säga att så som jag känner just nu angående det här har jag aldrig gjort. Jag liksom njuter fullt ut. Tycker mitt liv är toppen. Tycker att jag är där jag vill vara. Jag måste kämpa vidare, jobba jobba för att få visa allt jag tänker, för att få uttrycka det jag vill, väcka de frågor jag vill, men det är något härligt att se fram emot, och nu äntligen kan jag liksom falla tillbaka och njuta lite mer av allting. Jag vet att idéerna kommer när jag är som mest avslappnad. När jag gör något helt annat. När man tror att man inte har några idéer så dyker de plötligt bara upp. Jag vet att allting måste få ta sin tid och har sin tid. Det är skönt.

 

Och en superrolig sak denna veckan, Upplands Väsby konsthalls jury bestämde sig för att mina bilder skulle få vara med på deras utställning! Härligt! Det är triptyken nedan som kommer att vara med. Vernissage på lördag 12-16!

Idag fyller min yngsta fem år och jag ägnar dagen åt henne. Ljuvliga höst! Jag älskar dig just nu!

The right people will find you at the right point and love you for who you are.

Ganska ovanligt att det blir så men nu råkade det bli så i alla fall att det blev två utställningar på en månad, men de är ganska olika, eller helt olika, både till utforming och innehåll så det fungerade bra. Här är de!

 

https://www.facebook.com/media/set/?set=a.881736508570152.1073741844.106060339471110&type=3

 

 

https://www.facebook.com/media/set/?set=a.761575403919597.1073741839.106060339471110&type=3

 

 

Det var en lång rolig sommar då jag ägnade mycket tid åt projektet Vad gör dig glad som många av mina vänner var med och gjorde till ett fantastiskt rolig och lyckad utställning. Det var verkligen jättekul. Jag la ner mycket jobb men det var det värt och jag vill tacka alla som var med och alla som kom dit och kollade och köpte och hejade på. Sen åkte jag till Kanarieöarna och pustade ut i en vecka och nu är det dags igen. Slottsvernissage! Ulvsunda slott och utställningen som jag döpt till There is Thunder in our hearts.

Jag har de senaste åren inriktat mig på att arbeta med människor, och hur de förhåller sig till varandra i grupper och formationer. Jag har undersökt hur vi beter oss när vi känner varandra och när vi inte gör det, skillnaderna och likheterna, avstånden och närheten, i trånga utrymmen och mer spatiösa, i naturen och i staden. Ibland är vi väldigt nära varandra fast vi inte ens vet namnen på varandra, ibland så långt ifrån trots att vi växt upp tillsammans. Det här tänkandet och undersökningarna av grupper utvecklades sedan till grupper med tjejer och därifrån till bara tjejer. Vad det är att vara tjej.

Tjejer är ju nästan alltid utsatta för den så kallade manliga blicken, eller kvinnor i varje fall, och med den manliga blicken menar man då en sexuell objektifiering. Det är något man som tjej lär sig att förhålla sig till på olika sätt. Man måste. Man lär sig anpassa sig till den, man lär sig bli utsatt för den, man lär sig strunta i den om man vill det, vilket först kräver att man är medveten om att den finns.

Det jag frågade mig var slipper man den så kallade manliga blicken när man bara är tjejer? Eller finns den kanske med även tjejer emellan, eftersom det är den härskande blicken, som vi alla förhåller oss till? Den är normen för hur tjejer ska vara och se ut även när inga killar eller män är närvarande kanske? Vad gör den blicken i så fall med oss? Går det att komma förbi den? Är det möjligt att gå bortom den? Kan man ta bort den helt? Finns det ens en möjlighet? Vad händer i så fall? När sker det? Vill vi det? Hur känns det? Vilka är vi utan den? Vilka är vi med den? Utifrån denna frågeställning kom titeln There is thunder in our hearts.

Jag vill ställa frågor som förhoppningsvis leder till nya frågor, som leder till nya, som kanske inte ger svar men som förhoppningsvis hjälper oss att få syn på det rådande, finna tröst och hjälp och i bästa fall kanske hitta utvägar.

Jag har läst, samlat bilder i tidningar, fotograferat, träffat människor jag känner, observerat vad jag ser i stan, tagit fram det jag en gång läste på universitetet om genusvetenskap och dylikt, för att sedan sammanställa allt jag haft inom mig och i skissböcker till bilder som jag egentligen först efter de är klara förstått vad de egentligen handlar om. Titlarna är ofta viktiga för mig. De ska inte bara beskriva de ska väcka något, fråga något, ge en till dimension till bilden.

Vernissage 13-16 på lördag den 3: e oktober. Jag hoppas vi ses! Stor kram Lotta