Resan ner till Malmö och Köpenhamn var allt som jag drömt om. Helt fantastiskt. För det första är Malmö en väldigt fin liksom levande stad. Och sen Louisiana så otroligt fint. Både Hockney och John Wall som var där nu också var fantastiska men det som stod ut mest och anledningen till att jag åkte var Peter Doig. Jag grät. Det har aldrig hänt mig. Stort var det. Större än jag trott. Och på hemvägen fick jag en känsla av att jag är på rätt väg, jag vill det här så mycket, om jag någon gång kan få någon att gråta på det sättet Peter Doig fick mig så är mitt mål nått. Han är en riktig förebild för mig denna man. Alltså verkligen. Och jag funderade på det här med att jag inte alls tycker det känns konstigt att ha en man som förebild. Jag känner inte att det måste vara en kvinna som går före och visar vägen. Jag blir lika inspirerad av en man. Kanske är det inte konstigt? Det talas ju dock väldigt mycket om vikten av kvinnliga förebilder och jag menar bara då att för mig spelar det nog egentligen ingen roll. Om det är en man eller kvinna. Jag får bara känslan av att det är möjligt. Det går att göra storartade grejer. Med måleri. Och jag vill fortsätta att försöka verka åt det hållet.

Jag har börjat lite med att göra bilder till alla de fantastiska svar som än så länge kommit in till mitt projekt Vad gör dig glad? Jag har fått in cirka hälften av svaren nu. Jag tänker inte avslöja än vad som hör ihop med vad men här är lite av det jag gjort i veckan. Det är ett himla himla kul projekt.

Trots det kände jag mig liksom rätt ensam min ateljé här i veckan. Livfullheten och alla intryck från vår lilla resa gjorde mig inte bara upprymd utan också lite tom när jag väl var hemma igen. Ibland är livet som konstnär ganska ensamt. Och friheten i att ingen liksom frågar om man ska komma eller inte, frågar vad man håller på med och så känns det ibland lite ödslig. Då gäller det att hämta ny kraft. Vila lite och tänka efter vad alternativet är. Om det finns ett alternativ? Och svaret blir varje gång jag funderar på det, det händer då och då, att nej det fins inga alternativ. Inte just nu i allafall. Jag vill göra det här. Jag önskar ibland bara att jag hade ett större nätverk av folk som höll på med liknande grejer tror jag. Av folk som valt ett liknande liv. Jag får ibland för mig att det finns på andra ställen än i Stockholm. Kanske för att jag har funnit det på andra platser tidigare. I skåne. Och i Cornwall. Men nu är jag här. Och det är bra här med. Det är bara att köra på. Så får man se vad som händer!    

Nu har jag tagit ner utställningen i Lidköping och kört hem det som var kvar till Stockholm och ateljén igen. 900 personer hade varit och tittat på utställningen och jag sålde en del till på sluttampen och det fanns alla anledning att fira i lördags så vi öppnade en flaska mousserande som vi hade med oss. Det var en fantastisk utställning och en fantastiskt erfarenhet för mig! Är så glad för hela den här upplevelsen. Tack Lidköping!

Det nästa som kommer nu är att jag kommer att ha ÖPPET HUS i min ateljé nästa helg.  Som vanligt vid den här tiden varje år är det nu dags igen. Alla är välkomna! Adressen är Cigarrvägen 14 i Hökarängen, ovanför galleri C.

 

Det är nu bara två dagar kvar på utställningen i Lidköpings konsthall. Imorgon åker jag ner mot Västergötland för att ta ner den på lördag.

Jag har nu satt i gång ett nytt projekt som kommer att gå av stapel fram emot hösten. Det känns jättekul och ska bli enormt roligt att sätta tänderna i . Vad gör dig glad heter det? Det går ut på att jag har skickat ut den här texten till alla mina vänner på facebook:

Min mamma gav mig 500 kr och en lapp där det stod att jag skulle köpa något som gör mig glad för ett par veckor sedan. Snällt va! Jag blev jätteglad. Easy peasy, tänkte jag. Bara att direkt springa i väg och… ja vadå? Vad är det som gör mig glad egentligen? Riktigt sådär alldeles extra superglad? Vad ska vad ska jag använda pengarna till? Behöver jag pengarna för att bli glad? Och vad av alla saker man kan göra med de pengarna blir jag gladast av?

Jag började tänka på om andra vet vad de blir glada av? Ibland när man ser sig omkring på stan eller i mataffären kan det ibland se ut som om folk inte vet det. Kanske har någon glömt? Eller vet kanske alla det? Innerst inne? Vet du?

Jag har ännu inte använt pengarna. Men snart har jag nog bestämt mig. Under tiden tänkte jag fråga dig om du ville hjälpa mig och också var med på en utställning jag ska göra.

Jag skulle kort sagt vilja veta om du vet vad du skulle bli glad av att göra? Vad gör dig glad?

Om du joinar det här eventet så kommer jag skicka ett brev till dig med ett frankerat kort i som du kan skicka tillbaka till mig och svara anonymt. Jag kommer sedan använda alla svaren i en utställning som kommer att gå av stapeln i slutet av sommaren eller början av hösten. Varje svar kommer att få en bild kopplad till sig.

Hoppas du vill vara med! Joina eventet!

Mvh Lotta

Det är jättemånga som har svarat redan och det känns jättekul. Det kommer bli fantastiskt att få göra detta tror jag. Glad att jag kom på idén.

Under tiden nu har jag målat lite vattenfärg och så. Får se vad det leder till men det är rätt roligt faktiskt. Gillar hur färgen så lätt ändras och hur färgfälten flyter in i varandra. 

Jag har landat efter utflykten till Lidköping och påskfirande och annat trevligt och kom sedan ganska bryskt tillbaka till verkligheten igen förra veckan genom att avveckla min gamla hemsida http://www.misslbk.com som jag haft i cirka 10 år men som inte gått att uppdatera på fyra år. Alla bilder som fanns på den finns nu sparade på min facebooksida. Det var roligt att se och minnas de olika stadier och utvecklingssteg jag varit på och tagit framåt. Inspirerande på sitt sätt också. Jag sakanr det abstrakta lite känner jag.

Misslbk, missLottaBrittaKristina som det står för, finns inte längre. Det var en rest från min tid i England. Och då jag fortfarande var en miss. Nu är jag ju Mrs sedan ganska många år tillbaka. Det känns bra. Bort med det gamla in med det nya.

För att än mer bryskt hamna i verkligeheten tog jag sedan tag i deklarationen och bokföring för HELA året. Det tog sin lilla tid, men OHOHOHO vad skönt när det var klart. 

Det är nu halvtid på utställningen i Lidköping. Två veckor har gått och två veckor kvar. Jag har inte hört någon rapport om det har varit många och tittat men jag hoppas det och jag hoppas att det är någon/några som har tyckt det har gett dem något och varit intressant, kanske väckt nya idéer hos dem. Jag vet att det var en högstadieskola som skulle gå dit och titta och det är precis den gruppen människor som det är extra kul att om möjligt kunna nå fram till tycker jag. Det ska bli roligt att höra sedan hur det har gått.

Jag börjar se mig för mot nya mål och inressen. Det är helt tomt i ateljén just nu vilket är både härligt och lite märkligt. Nya tankar får lov att komma in. Och kanske måste jag se mig om lite för att hitta och känna nytt. Veta vart jag ska. Jag har massa idéer och planer om vad jag vill göra. Ställen jag vill resa till. Platser att besöka. Bortom den manliga blicken kommer jag att fortsätta med men först nu blir det lite fiskfokus känner jag. Var på Naturhistoriska museet i går och min gamla kärlek till fisk blommade upp. Så så får det vara just nu. Tills jag vet mer säkert vad som händer. 

I måndags kom en stor lastbil och hämtade alla tavlor. Det kändes fantastiskt. Så skönt att slippa köra allt själv som jag alltid gjort tidigare och lite proffsigt också. Eller mycket. Jag vet inte om jag någonsin känt mig så riktigkonstnäraktig förut. Det var inte dumt. 

 

Det blev väldigt tomt i ateljén efteråt. Allt är borta. Bara några få ramar står kvar längs väggarna. Det är också skönt. Det är en slags lättnad, en vetskap om att något nytt ska börja. Men jag väntar lite med det. Jag tänker använda de här dagarna innan jag själv åker ner till Lidköping nästa onsdag, till att varva ner, träna, läsa och hämta inspiration. Så det har jag gjort. Jag lånade massa böcker på biblioteket om genus. Läste och läste och blev både upplivad och besviken. Det känns som om jag letar efter något och en vän visade mig ett citat av Louise Bourgeois som just nu är på Moderna museet om att hon kämpat hela sitt liv för att få kvinnan att vara aktivt subjekt och inte passivt objekt. Det var precis vad jag behövde höra och jag tog mig raskt till museet och tittade på utställningen. Fantastisk på sitt sätt men egentligen inte helt min kopp te. Men jag gillade hur de hängt allt och jag älskade boken jag köpte. Gillar henne. Men mest för att hon höll på så länge på något sätt. Inte riktigt det hon gjorde.

Jag har också sprungit varje dag, och yogat varje dag, för att försöka stärka mig och jag har skrivit ansökan om stipendium till Konstnärsnämnden, läst massor av tidningar och tecknat lite grann. Jag tror att jag är redo nu. Nästa vecka smäller det!

Välkommen til Lidköping allihop!

 

 

 

 

 

Det råder för ovanlighetens skull en otrolig ordning i min ateljé. Jag har städat och sorterat upp, vad som ska med, vilka som behöver ramar, nya hängare och sådant. Vertygslådan är ursorterad och spiken i sina lådor. Lim och snöre där de ska vara och alla tavlor är nu namngivna och måttebestämda och alltsammans finns nu nedteckanat på papper. Det är så skönt. Och jag blir nyförälskad i min fina ateljé. Nu väntar lite praktiskt arbete i form av rambygge och inslagning av tavlor till Trans art kommer och hämtar allting för att ta med det till Lidköping. Det är bara tre veckor kvar nu. Men det största som hänt denna veckan är annars ATT HA SKAFFAT EN HEMSIDA! En alldeles riktig egen hemsida. Varsågoda and take a look! http://www.lottawasterlidzmudatrzebiatowski.se/

 

KÄRLEK, VÄNSKAP ELLER MITTEMELLAN

Tankar om hur jag tänkt kring den här utställningen

Av Lotta Wästerlid Zmuda-Trzebiatowski

 

Jag har under en längre tid arbetat med hur människor förhåller sig till varandra i grupp, både när de känner varandra och har en relation av endera slaget och när de inte gör det, som i en hiss t ex. Det är fascinerande hur vi utan att tänka på det placerar oss i grupper och formationer.

Sen kom jag på att jag ville jobba mer med tjejer, och fokuserade på hur tjejer är med varandra i grupp.

Tjejer är ju nästan alltid utsatta för den så kallade manliga blicken, eller kvinnor i varje fall, och med den manliga blicken menar man då sexuell objektifiering. Det är något man som tjej lär sig att förhålla sig till på olika sätt. Man måste. Man lär sig anpassa sig till den, man lär sig bli utsatt för den, man lär sig strunta i den om man vill det, vilket först kräver att man är medveten om att den finns.

Slipper man den så kallade manliga blicken när man bara är tjejer? Eller finns den kanske med även tjejer emellan, eftersom det är den härskande blicken, som vi alla förhåller oss till? Den är normen för hur tjejer ska vara och se ut även när inga killar eller män är närvarnade kanske? Vad gör den blicken i så fall med oss?

Jag har kommit på att när jag var ca 10 år så kände jag mig rätt stark och liksom väldigt mycket som mig själv. Jag tyckte om mig själv. Det tog sen en rätt lång tid innan jag kunde känna så igen. Eller det hände så klart ett antal gånger men inte så där mer eller mindre konstant som då. Som vuxen mindes jag den där 10-åringen plötsligt och förstod att det är henne jag vill vara. Det är henne jag är. Det hon som är jag. Under alla lager av allt annat. Och så plötsligt så kände jag mig som henne igen, jag var som Lotta 10 år, och det var någonting bra. Jag hade ju förstås blivit en vuxen version av den tioåriga, hade lärt mig några fler saker, upplevt lite mer, kommit på lite grann mer vem jag är och kanske lite hur jag skulle förhålla mig till det där med att bli bedömd för utseende till exempel. Jag har ju fått min beskärda del av kommentarer och behandling i tex arbetslivet för att jag är kvinna, till min egen stora förvåning till en början, men jag har lärt mig att bemöta det och jobba mot det.

Det slog mig att det kanske är så att det är innan de blivit utsatta för den manliga blicken, som flickor är som allra mest sig själva, när de är små, typ 10-12 år, när de får lov att bara vara människor, innan de tänker så mycket på att det är tjejer, inte är så medvetna om det så att säga.

Den där 10-åringskänslan tycker jag är rätt idealisk. Jag tycker om den. Det finns en sådan frihet i den. Och styrka. Man är fri. Fri från den manliga blicken, bortom den. Jag tänkte då det som en utgångspunkt; ”bortom den manliga blicken”, tänkte jag. Och mina frågeställningar blev: När är man bortom den? Kan en kvinna eller tjej vara det?

Själv känner jag mig ju ofta bortom den när jag arbetar, när jag är själv och så, och nog för det allra mesta nuförtiden. Men det är som att man genomgått en ganska lång process tills man till slut kommer till rätta med det där. Hur man ska förhålla sig. Och om det betyder något för en eller inte. Det är säkert olika från person till person det där såklart. Olika vem man är och hur man vill vara. Men för mig var det så. Och under tiden och innan har det funnits ett antal vänner där man kanske har känt en viss frihet ifrån den, då när man tampades som mest med att hitta rätt bland de manliga bedömningen och normen hade man ett antal bundsförvanter och likasinnade att ty sig till. Jag hade i alla fall det. Jag hade vissa grupper och vänskapsrealtioner där jag var fri.

Jag började tänka mycket på den tiden och den sorts vänner jag hade då och vad mycket de betydde. Både innan 10 års ålder och efter. Hur starka de relationerna var, hur de tålde påfrestningar och hur man alltid fanns till hands för varandra. De kärlekshistorier som fanns kanske gick sönder men de där vännerna de fanns kvar. Det slog mig att skillnaderna mellan kärlek och vänskap kanske inte var så stor. Och det slog mig hur olika kärlek kan se ut. Hur många olika sorter det finns.

Vad är kärlek, vad är vänskap blev så det slutgiltiga temat för just denna utställning, med människor i grupp och hur de förhåller sig till varandra som ett grundläggande bakgrundstanke i botten.

Jag kommer att fortsätta att jobba med det här med den manliga blicken och om när man är bortom den. Jag tycker om när jag själv är där. Och jag önskar att många tjejer och killar skulle få chans att få vara bortom den lite mer. Eller i alla fall vara medvetna om att den finns. För det är skönt att veta att den finns. Och att det finns något annat. Vare sig det är kärlek, vänskap eller mittemellan man upplever.