KÄRLEK, VÄNSKAP ELLER MITTEMELLAN
Tankar om hur jag tänkt kring den här utställningen
Av Lotta Wästerlid Zmuda-Trzebiatowski
Jag har under en längre tid arbetat med hur människor förhåller sig till varandra i grupp, både när de känner varandra och har en relation av endera slaget och när de inte gör det, som i en hiss t ex. Det är fascinerande hur vi utan att tänka på det placerar oss i grupper och formationer.
Sen kom jag på att jag ville jobba mer med tjejer, och fokuserade på hur tjejer är med varandra i grupp.
Tjejer är ju nästan alltid utsatta för den så kallade manliga blicken, eller kvinnor i varje fall, och med den manliga blicken menar man då sexuell objektifiering. Det är något man som tjej lär sig att förhålla sig till på olika sätt. Man måste. Man lär sig anpassa sig till den, man lär sig bli utsatt för den, man lär sig strunta i den om man vill det, vilket först kräver att man är medveten om att den finns.
Slipper man den så kallade manliga blicken när man bara är tjejer? Eller finns den kanske med även tjejer emellan, eftersom det är den härskande blicken, som vi alla förhåller oss till? Den är normen för hur tjejer ska vara och se ut även när inga killar eller män är närvarnade kanske? Vad gör den blicken i så fall med oss?
Jag har kommit på att när jag var ca 10 år så kände jag mig rätt stark och liksom väldigt mycket som mig själv. Jag tyckte om mig själv. Det tog sen en rätt lång tid innan jag kunde känna så igen. Eller det hände så klart ett antal gånger men inte så där mer eller mindre konstant som då. Som vuxen mindes jag den där 10-åringen plötsligt och förstod att det är henne jag vill vara. Det är henne jag är. Det hon som är jag. Under alla lager av allt annat. Och så plötsligt så kände jag mig som henne igen, jag var som Lotta 10 år, och det var någonting bra. Jag hade ju förstås blivit en vuxen version av den tioåriga, hade lärt mig några fler saker, upplevt lite mer, kommit på lite grann mer vem jag är och kanske lite hur jag skulle förhålla mig till det där med att bli bedömd för utseende till exempel. Jag har ju fått min beskärda del av kommentarer och behandling i tex arbetslivet för att jag är kvinna, till min egen stora förvåning till en början, men jag har lärt mig att bemöta det och jobba mot det.
Det slog mig att det kanske är så att det är innan de blivit utsatta för den manliga blicken, som flickor är som allra mest sig själva, när de är små, typ 10-12 år, när de får lov att bara vara människor, innan de tänker så mycket på att det är tjejer, inte är så medvetna om det så att säga.
Den där 10-åringskänslan tycker jag är rätt idealisk. Jag tycker om den. Det finns en sådan frihet i den. Och styrka. Man är fri. Fri från den manliga blicken, bortom den. Jag tänkte då det som en utgångspunkt; ”bortom den manliga blicken”, tänkte jag. Och mina frågeställningar blev: När är man bortom den? Kan en kvinna eller tjej vara det?
Själv känner jag mig ju ofta bortom den när jag arbetar, när jag är själv och så, och nog för det allra mesta nuförtiden. Men det är som att man genomgått en ganska lång process tills man till slut kommer till rätta med det där. Hur man ska förhålla sig. Och om det betyder något för en eller inte. Det är säkert olika från person till person det där såklart. Olika vem man är och hur man vill vara. Men för mig var det så. Och under tiden och innan har det funnits ett antal vänner där man kanske har känt en viss frihet ifrån den, då när man tampades som mest med att hitta rätt bland de manliga bedömningen och normen hade man ett antal bundsförvanter och likasinnade att ty sig till. Jag hade i alla fall det. Jag hade vissa grupper och vänskapsrealtioner där jag var fri.
Jag började tänka mycket på den tiden och den sorts vänner jag hade då och vad mycket de betydde. Både innan 10 års ålder och efter. Hur starka de relationerna var, hur de tålde påfrestningar och hur man alltid fanns till hands för varandra. De kärlekshistorier som fanns kanske gick sönder men de där vännerna de fanns kvar. Det slog mig att skillnaderna mellan kärlek och vänskap kanske inte var så stor. Och det slog mig hur olika kärlek kan se ut. Hur många olika sorter det finns.
Vad är kärlek, vad är vänskap blev så det slutgiltiga temat för just denna utställning, med människor i grupp och hur de förhåller sig till varandra som ett grundläggande bakgrundstanke i botten.
Jag kommer att fortsätta att jobba med det här med den manliga blicken och om när man är bortom den. Jag tycker om när jag själv är där. Och jag önskar att många tjejer och killar skulle få chans att få vara bortom den lite mer. Eller i alla fall vara medvetna om att den finns. För det är skönt att veta att den finns. Och att det finns något annat. Vare sig det är kärlek, vänskap eller mittemellan man upplever.
Lotta Wästerlid Zmuda-Trzebiatowski 